Information

Vård av runstenar

Det här är en öppen grupp för dig som är intresserad av vård av runstenar. Här kommer att finnas länkar till artiklar som handlar om vård och konservering. Du har också möjlighet att diskutera vårdfrågor med kollegor och vänner. 

Webbsida: http://http://www.raa.se/kulturarvet/arkeologi-fornlamningar-och-fynd/runstenar/runstensvard-vad-kan-det-omfatta/
Medlemmar: 17
Senaste aktivitet: 7 Jun

Diskussionsforum

Rungruppen på Riksantikvarieämbetet och vårt arbete under 2014

Vi är en grupp på Förvaltningsavdelningen på Riksantikvarieämbetet i Visby som arbetar med runfrågor. Gruppen består av två forskare Laila Kitzler Åhfeldt och Magnus Källström, en ingenjör Stefan…Fortsätt

Startad av Helen Simonsson Okt 9, 2014.

Kommentarplank

Kommentera

Du måste vara medlem i Vård av runstenar för att lägga till kommentarer!

Kommentar av Helen Simonsson den 7 Juni 2017 kl. 16.28

Många skriver i sina rapporter om vårdinsatser på runstenar, hällristningar eller andra objekt av sten, att "inga kemikalier har använts" eller "inga lösningsmedel användes". Men vad menar de då? Hur definieras kemikalie och lösningsmedel egentligen?

 

"En kemikalie är, enligt Svenska kemistsamfundets nomenklaturutskott 2001, ett ämne – grundämne eller förening, eller en blandning av dessa – som används industriellt och kommersiellt, är makroskopiskt homogent samt inte är avsett att äta." Det här innebär tex att lägger du in gurka i ättika hemma hos dig är det inte en kemikalie, men om du tar betalt för att göra rent hemma hos din granne mot betalning så är ättika en kemikalie. Här finns en intressant artikel om detta från Kemisk tidskrift:

http://www.krc.su.se/documents/Kemikalie_Kv10_01_63_65.pdf

 

Länken finns hos Wikipedia: https://sv.wikipedia.org/wiki/Kemikalie

 

Och definitionen på "lösningsmedel" är:

"Ett lösningsmedel är en vätska som kan lösa upp ett fast ämne, blanda sig med en vätska eller binda en gas och därigenom bilda en homogen lösning." Det vanligaste lösningsmedlet i naturen ovan jord är VATTEN. "Efter vatten är de vanligaste lösningsmedlen organiska, som till exempel etanol och terpentin. Bland oorganiska ämnen som används som lösningsmedel finns förutom vatten även ammoniak och superkritisk koldioxid."

 

Vatten fungerar alltså som ett lösningsmedel - det är därför en konservator kan bli ledsen om någon tvättar ett känsligt fornfynd eller en fornlämning i vatten.

 

Det bästa är alltså om den som skriver en tillståndsrapport, arkeologisk rapport eller konserveringsrapport –  istället för att skriva vad de INTE använde sig av – istället skriver vad de faktiskt använde sig av. (Jämför tydligheten i: "När jag lade in gurkan använde jag mig av 3 dl ättika", med "när jag lade in gurkan använde jag mig inte av några kemikalier"). 

Kommentar av Helen Simonsson den 24 Maj 2017 kl. 15.06

Kommentar av Helen Simonsson den 23 Maj 2017 kl. 14.59

Om man är nyfiken på att läsa vad Burra-dokumentet innehåller för rekommendationer kring kulturarvsförvaltning så hittar man den här: http://australia.icomos.org/publications/charters/

Kommentar av Helen Simonsson den 23 Maj 2017 kl. 14.26

Jag får ibland in frågor om flytt av runstenar. Hur är rekommendationerna kring det? Ja, redan i ”Placat och Påbudh Om Gamble Monumenter och Antiquiteter”, riksantikvarien Johan Hadorphs fornminnesförordning från 1666, uttrycktes en önskan från statligt håll att stenar och stoder i Sverige skall ”…them alldelees orubbade på sina rätte forne ställen bifwa låta…” Men hur gör man idag om stenens vittring förefaller gå onödigt fort på grund av dess placering? Hur är det med relokalisering - är det etiskt riktigt att överväga att flytta en sten som står utomhus till ett museum till exempel?  Skall man säkra stenens överlevnad eller dess placering i en historisk kontext?

Hur kan man övervaka och följa förändringar och skador på stenar som står avlägset placerade?

Både i Venedig och i Burra dokumenten står det att relokalisering är endast acceptabelt om det sker med avsikten att säkerställa och bevara ett historiskt monument. I Burra chartern poängterar man att den fysiska platsen är en del av objektets kulturhistoriska värde, originalkontexten eller en senare men viktig kontext är en del av det som ska bevaras till kommande generationer:

-”The physical location of a place is part of it´s cultural significance.”

- “Relocation is generally unacceptable unless it is ensuring its survival”. Förutom att runstenars kontext är en del av deras kulturhistoriska värde är det också mycket dyrt att flytta en runsten. Och det finns alltid risk för skador på stenen i samband med flytt. Därför bör man alltid in i det längsta undvika att flytta på runstenar. En flytt av en runsten är något man gör när det inte finns ett bättre sätt att bevara den och att säkerställa dess överlevnad på.

Kommentar av Helen Simonsson den 9 Maj 2017 kl. 17.41

Med anledningen av att jag ofta får frågan från allmänheten varför man numera inte gör rent runstenar och hällristningar "ordentligt, som man gjorde förr".

 

Ja, hur gjorde man "förr" för att få runstenarna riktigt rena? Kaustiksoda och stålborstar.

 

Förutom att detta påskyndade nedbrytningen av stenen är det också en mycket frätande kemikalie. Bilderna nedan visar kemiska brännskador som man kan få av kaustiksoda. Får man kaustiksoda på händerna behöver man spola dem i vatten i minst 15 minuter. Mycket svårt att ordna om man står ute i fält. Får man stänk i ögonen kan man förlora synen. Skadorna kan bli bestående. Kaustiksoda absorberas i marken om man rengör stenar i fält och kan lätt hamna i grundvattnet. Dessutom kan det frigöra olika skadliga ämnen som finns i marken som också kan hamna i grundvattnet. Natriumhydroxid löser sig lätt i vatten. Ämnet är skadligt för vattenorganismer.

 

Här kan ni se hur händerna kan bli om de utsätts för kaustiksoda: https://en.wikipedia.org/wiki/Sodium_hydroxide#/media/File:Sodium_h...

 

Eller här: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16232814.ab

Kommentar av Helen Simonsson den 26 Mars 2017 kl. 11.50

Många arkeologer kritar i nyfynd av ristad sten i samband med dokumentation av ristningarna. Men vad är krita för något? Och varför bör man alltid ha koll på vilken produkt man använder sig av? http://www.k-blogg.se/tag/krita/

Kommentar av Helen Simonsson den 1 Februari 2017 kl. 10.58

Det finns en bra rapport från Riksantikvarieämbetet som heter "Fysiskt omhändertagande av arkeologiskt fyndmaterial". Den innehåller bra tips om tillfällig förvaring och hantering av nyfynd som passar in även på fornfynd av ristad sten, tex runstenar. Den betonar hur viktigt det är att planering av bevarandearbetet och sammanställningen av fyndstrategin görs tillsammans  av en arkeolog och en konservator för att rätt insatser görs i rätt tid. Är fyndet ett runstensfragment bör man självfallet även ta med en runolog i dialogen. http://www.raa.se/publicerat/rapp2012_5.pdf

Kommentar av Helen Simonsson den 1 Februari 2017 kl. 10.58

Det finns en bra rapport från Riksantikvarieämbetet som heter "Fysiskt omhändertagande av arkeologiskt fyndmaterial". Den innehåller bra tips om tillfällig förvaring och hantering av nyfynd som passar in även på fornfynd av ristad sten, tex runstenar. Den betonar hur viktigt det är att planering av bevarandearbetet och sammanställningen av fyndstrategin görs tillsammans  av en arkeolog och en konservator för att rätt insatser görs i rätt tid. Är fyndet ett runstensfragment bör man självfallet även ta med en runolog i dialogen. http://www.raa.se/publicerat/rapp2012_5.pdf

Kommentar av Helen Simonsson den 28 November 2016 kl. 19.22

Innan en länsstyrelse tar några som helst beslut om åtgärder på en runsten eller en hällristning behöver man ha ett skriftligt dokument som beskriver hur stenen mår och hur den kan hanteras för att inte vittra eller skadas. Den här första rapporten kallas ibland för "tillståndsbedömning", ibland för "konditionsbeskrivning" eller "förundersökning". Det viktiga är inte vad den kallas utan att den verkligen görs och att den rapporten sparas! Läs mer här: http://www.k-blogg.se/2016/10/20/tillstandsbedomning-av-nyfynd-av-s...

Kommentar av Helen Simonsson den 8 November 2016 kl. 13.30

Om en runsten eller en hällristning rengörs med syfte att måla i ristningarna måste den som utför och beställer rengöringen ha en diskussion kring vad man ska göra med rengöringskanten, var ska den placeras och hur kan man undvika att man skapar vita "bubblor" runt ristningen. Många vill ha runstenar och hällar rengjorda för att synliggöra ristningarna men rengör man för hårt skadar man stenen och förkortar ristningens livstid. Vi behöver vara varsamma med våra runstenar och hällristningar om vi vill att de ska finnas kvar till våra barn och barnbarn. 

 
 
 

© 2017   Created by Riksantikvarieämbetet.   Drivs med tekniken bakom

Emblem  |  Rapportera en händelse  |  Användarvillkor